Der Untergang des Abendlandes

Kommentar från Avpixlat, med anledning av nyheten att Sverige fått en ny prinsessa:

”Jag minns att jag var i Helsingfors i december 2010, då jag i Ilta-Sanomat kunde läsa att Victoria väntar barn. Med tanke på att det är fjorton månader sedan jag läste det, så var det nog en falsk nyhet, eller är prinsessor kanske havande en längre tid, än vanligt folk? Sedan dess har jag inte alls tänkt på prinsessor, eftersom det i den dagens Ilta-Sanomat även stod en annan nyhet, som var huvudingrediensen, så att säga: bilbomb i Stockholm. Vilket redan dagen efter visade sig vara ett islamistiskt attentat. I Finlands tidningar kopplade man dessa samman med invandringen, och man ropade glatt att man inte har en dylik grupp av människor från Mellanöstern i Finland. Detta sa man helt öppet, och det verkade vara få, som protesterade. Sade man någonting liknande i Sverige, bleve man troligtvis utkastad eller åtminstone mördad.

Vill även påpeka att jag inte är rojalist, även om jag inte är republikan heller. Men just idag kan jag tänka mig att vara en rojalist, eftersom jag inser att Sverige behöver en symbol att samlas runt. Fy sören, vem hade kunnat tro att jag en dag sitter och skanderar: leve kungahuset! Må det vara dagen till ära.”

Råkade även hamna i en debatt på Avpixlat, angående mitt inlägg. Som med-debattör hade jag användarnamnet dempa69, som skrev följande:

”Jag har vid tillfällen kommenterat diverse ickenyheter i svensk media i angående Finland i finska medier. Sista tillfället var när AB enligt en reporter talade om att man som svenskspråkig i Helsingfors FICK stryk i kön till korvkiosken på natten. Hennes söner hade minsann råkat ut för det.

Jag kommenterade något om att AB:s rykte i internetsamhället här i Sverige är något bättre än en veckogammal babyblöja och att alla kommentarer som inte prisar mångkulturen som en uppfinning som är helt i klass med färdigskivat bröd kallas rasistiskt är vardagsmat.

Döm om min förvåning när det kom in på YLE-texttv:s sida på svenska.

Mediaklimatet är definitivt olika.”

Och jag svarade:

”Ja, tyvärr finns det vad vi kunde kalla för rasism mot svenskar i Finland – fast den är nog inte lika accepterad som rasism mot svenskar i Sverige är; här sanktioneras ju det hela av både media och politiker Men visst finns det en ilska mot svenskar i Finland, eftersom man anser att svenskarna har särskilda privilegier – vilket de ju också har. Och som jag alltid säger, säger jag igen: hur skapar man rasism? Ja, ett enkelt trick är att införa olika regler för olika folk. Vilket de, som idag talar sig varma om skattesubventioner åt invandrare, borde tänka på.

Jag tänker publicera mitt inlägg på min blogg – har jag tillåtelse att publicera också ditt? Vill helst fråga innan, och om du är emot det – inga problem.”

Och fick svaret:

”Det är inga problem för min del. Som en del av den svenska så kallade öppenheten så flyger jag under falsk flagg både här, på Flashback och under tre av mina fyra identiteter på facebook. Mina citat är definitivt utan copyright skydd.

Spread the word i could not care less är min devis.”

Så, nu är vår diskussion så nära förevigat som det kan bli!

PS. Och som sista hälsning fick jag:

”Ursäkta. Senaste gången jag kommenterade var när sannfinländarna fick realmakt i österled. Men det var på YLE.

Samma nick som här och du är välkommen att citera det med.

http://svenska.yle.fi/nyheter/sok.php?id=214048&sokvariant=arkivet&lookfor=Fyll%20i%20ett%20s%C3%B6kord%20h%C3%A4r!&advanced=yes&starttid=&sluttid=&antal=10”

Det rapporteras idag att Ullenhag är i farten igen – både Avpixlat och Fria Tider har skrivit om detta här, här och här. Det räcker tydligen inte med den hårt kritiserade mytsidan, en propagandasida till vilken regeringens websida orättmätigt används, och inte heller med hans floskler i Berliner Zeitung. Nu skall alltså invandrartäta områden som exempelvis Rosengård belönas med skattesubventioner och eventuellt skall invandrare få låna pengar med bättre villkor än den övriga befolkningen. Ullenhag fabulerar vidare:

”Så att invandrare genom historien har och har haft stor betydelse för svenskt näringsliv är odiskutabelt. Många av våra största och mest kända företag har startats av utrikes födda personer. Felix, Zoegas och Bonniers är bara några exempel.”

Må vara att Felix, Zoegas och Bonniers startats av invandrare – men Ullenhag går antingen medvetet eller ej förbi en viktig fråga: fick dessa invandrare skattesubventioner, startpengar, färdigmöblerade lägenheter, socialbidrag – fick de åtnjuta någon som helst form av särskilda förmåner när de tog sig till Sverige? Eller var de inte tvungna att i jämlikhetens tecken arbeta sig upp, precis som var och en annan? När mina föräldrar kom till Sverige på 70-talet var det inte fråga om varken subventioner eller startpengar – mina föräldrar fick inte ett skit, förutom ett jobb; vilket de ej klagade över, enär det var på grund av arbete de kom hit.

Därtill kan man fråga sig hur dessa nya förhållanden (än så länge i startgroparna i form av förslag) kan tänkas missbrukas och utnyttjas av ohederliga och skrupelfria medborgare? På grund av Sveriges invandringspolitik och i princip öppna gränser har man idag i stort noll koll på vilka som kommer och vilka som uppehåller sig i landet – vilket Avpixlat skrivit om här:

”Stanislas Mbanenande dömdes för folkmord till livstids fängelse i sin frånvaro för två år sedan, och har varit efterlyst i flera år för massakrer på 50 000 människor i Rwanda. Mannen är bosatt i Gävle. Myndigheterna i Rwanda har försökt få honom utlämnad tidigare, men då han även innehar ett svenskt medborgarskap har Sverige avslagit denna ansökan.”

Och SVD rapporterade hösten förra året detta: ”Runt tusen krigsförbrytare kan gömma sig i Sverige.” Vem är förvånad?

Ullenhag har nog inte heller tänkt på det faktum, att när man inte längre gillar olika, dvs. när man behandlar människor olika, dvs. när olika inte längre står inför lika regler och lagar – vilka tankar och åsikter kommer då att frodas hos den delen av befolkningen, som ej omfattas av dessa den nya adelns privilegier? Mycket väl kan vi nu skönja begynnelsen av orsakerna till en ny klasskamp, inklusive det nödvändiga klasshatet – men den här gången kommer kampen, tyvärr, att ha etniska kännemärken.

Slutligen borde var och en fråga sig: har folkpartisten Ullenhag mandat för detta – inklusive den skratt- eller gråtretande mytsidan? Folkpartiet fick 7,06% i valet 2010. Med tanke på det kan Ullenhag högst sägas ha 7,06% av befolkningen bakom sina utspel – om ens det. Nu vrålar kanske någon: ”de ingår i Alliansen!”. Visserligen – men har Alliansen mandat för att föreslå dylikt? Var detta en av deras vallöften, måhända? Icke? Har man kanske tidigare försiktigt antytt detta, så att befolkningen någotsånär fattade vad som var på gång? Minns man ens, att det finns de, som kallas för väljare – väljare som har valt dessa clowner för att uträtta ett visst arbete, inte för att demolera och omforma Sverige efter eget huvud?

Jag grämer mig fortfarande över att jag i ett anfall av vankelmod raderade min tidigare blogg, som gick under namnet Dystopia – den innehöll nämligen ett flertal läsvärda inlägg, även om jag i mycket tappat mina språkliga förmågor, i synnerhet de skriftställarens talanger jag en gång gjorde mig ett namn av (dock ett annat namn, än den jag numera bär på mina böjda axlar); mina glansdagar (”den Marken meiner Tage”) är kanske förbi, men även om lusten att skriva har falnat, finns viljan kvar. Därför börjar jag om från början igen.

En kortare presentation av bloggens syfte och mening kanske är på sin plats, ty skall man läsa en blogg vill man nog gärna veta vad den skall komma att handla om. I så måtto som Aristoteles hade rätt i att människan är en politisk varelse, lyder svaret: politik. Politik i mitt fall är dock oskiljbart från Mig (det alltid återkommande och svårfångade Jaget), varför man lika gärna kunde skriva att den här bloggen kommer att handla om – mig själv. Ett högst subjektivt ämne, med andra ord – även om jag samtidigt gör anspråk på Sanningen.

Faktum är att denna blogg på sätt och vis är en plattform för självterapi, ja, man kunde nästan tala om psykoanalys – åtminstone i samma mening som Wittgenstein liknade sina språkliga undersökningar vid Freuds psykologiska försök. Anledningen till detta är att jag den senaste tiden genomgått transformationer och mutationer, omvandlingar och förändringar huvudsakligen på det politiska planet – och dessa har varit så revolutionerande att jag blivit Sverigedemokrat. Eller har jag? Klart är åtminstone att jag ämnar rösta på just det partiet i valet 2014. Delvis är det detta bloggen kommer att handla om; i det stora hela handlar den om klarhet i alla de frågor som omgärdar denna förvandling.

Det lustiga i sammanhanget är att jag sedan jag blev politiskt medveten (jag var då fjorton år) betecknat mig som anarkist, och ännu mer lustigt är nog att jag fortfarande kallar mig för det. I detta ser jag ingen logisk kontradiktion, vilket jag slutgiltigt ämnar bevisa i en text jag för tillfället arbetar med. För förståelse av detta, krävs kunskap och klarhet vad gäller begreppen. Men det tar vi senare.

Jag röstade på Vänsterpartiet i valet anno 2010, främst för att jag förfasade mig över de illgärningar som Alliansen drev igenom i Sverige. Denna fasa delar jag nog med många Sverigedemokrater. Jag var dock dum nog att tro att vänsteroppositionen utgjorde ett förnuftigt alternativ, främst för att jag icke uppmärksammat invandringsfrågan. Varför hade jag ej uppmärksammat invandringsfrågan? Därför, att jag ville och tyckte mig vara God, Moralisk, Rättskaffens; jag ogillar inte invandrare, det gör mig ingenting om en person är svart eller vit, för min del får de till och med vara gula eller lila, varför inte flerfärgade till och med?; och jag ville med stolthet kunna säga att jag inte är nazist, fascist eller rasist.

Numera inser jag att jag begick tusen misstag i ett och samma ögonblick. Jag inser också att jag var ett offer för propagandan som Sverigedemokraterna utsätts för varje dag. Givetvis kan jag inte urskulda mig helt, ty var och en har ansvaret för sitt eget Tänkande. Problemet var att jag inte tänkte – jag hade väl knappt läst Sverigedemokraternas partiprogram, utan nöjde mig med vad Aftonbladet erbjöd i form av s.k. analys. Enär man inte kunde kalla SD för rasister, valde man det mer luddiga begreppet smygrasister, så som Guillou gjorde i en artikel. Detta svalde jag med hull och hår, horn och hjärnsubstans. Jag frågade mig dock inte: kan man beskylla exempelvis Socialdemokraterna för smygkommunism? Moderaterna för smygfascism? Kan man inte beskylla alla för att smyga med det ena och det andra? Lyssna gärna på den har intervjun, där Guillou erkänner att han fått modifiera sin uppfattning om Sverigedemokraterna. Guillous ord: ”dom skall behandlas som ett politiskt parti och då skall man beskriva exakt vad dom står för, inte beskriva vad skinnskallarna stod för på 80-talet”.

Men propagandan fick önskad effekt. Jag som andragenerationsinvandrare med finska föräldrar – skulle jag rösta på Sverigedemokraterna? Dessa, som inte endast vill kasta ut min familj utan till och med mig? Så masochistisk är jag väl inte? Dessutom består min släkt inte enbart av blod från Finland och Sverige, utan därtill från Ryssland, Marocko, Algeriet, Kenya, Chile och England (har säkerligen glömt några – men jag försvarar mig med att min släkt är så stor, att jag inte kan hålla ordning på den i hjärnan). Slutsats? Nå, slutsatsen är – jag vill inte hjälpa fienden, men måste likväl skriva detta – slutsatsen är att ni gör klokast i att sluta med att spela ut rasistkortet mot Sverigedemokraterna. Många av väljarna är tänkande varelser, och de kommer att inse sanningen till slut. Att jag insett den så tidigt (om än alltför sent), beror endast på mina intellektuella färdigheter. Vad gäller intelligens, så presenterade DN nyligen en undersökning som sägs visa att rasister har en lägre IQ. Gott. Men skulle de vilja presentera den undersökning som Vanhanen (far till Matti Vanhanen) och Lynn gjort, som visar att människor i exempelvis Afrika har en rejält lägre IQ än exempelvis svenskar? Om detta skall jag skriva ett enskilt inlägg senare, som om mycket annat av det jag endast nuddar vid i denna introduktion.

Jag anar att min introduktion börjar bli väl för långt, och funderar nu på hur jag ska avrunda det hela. Kanske med frågan: varför känner jag fortfarande skuld över att jag tänker rösta på Sverigedemokraterna? Mitt svar måste bli att man har lyckats med propagandan och indoktrineringen. Trots att jag på det förståndsmässiga planet har insett att SD är det enda vettiga partiet att i nuläget rösta på, sitter rasiststämpeln så djupt i själen att den emotionella delen av mig ännu kvider. Jag har styrkan att stå för Förståndet, men hur många är det som inte har det? Hur många ämnar rösta på S, MP eller M för att de är Goda, Mänskliga, Välmenande, och absolut inte fascister, rasister eller nazister?